Incidenten på toppmötet i Chile är visserligen just bara en incident. Men den upphetsade stämning var ingen tillfällighet. Den markerar att den latinamerikanska vänstern tar för sig. I grunden handlar det om intressekonflikter. Spaniens storföretag har en historisk stark ställning att försvara i latinamerika. Men flera länder vill nu minska sitt beroende av västvärlden, bl.a genom att reglera sina marknader och i vissa fall nationalisera strategiska delar av ekonomin. Det spanska kapitalet är inte intresserat av detta.
I flera massmedier har det raporterats att den spanske kungen lämnade mötet p.g.a Chávez tal. Detta är inte sant. Kungen rusade ut från mötet i vredesmod när Daniel Ortega klagade på spanska företags inblandning i Nicaraguas valrörelse.
Dock är det sant att kungen bad Chávez "hålla käften" efter att Chávez klagat på den f.d. spanska premiärministern Aznars ständiga attacker på Venezuela. Jag gissar att Chávez i sitt inre jublade när när han upptäckte det. I 2 dagar har nu Chávez "svarat" monarken efter retorikens alla regler. "Ingen kan få tyst på oss, allra minst någon kung". "Statschefer borde respektera varandra. Och vi är båda statschefer, visserligen med den lilla skillnaden att jag blivit vald av mitt folk 3 gånger." "Herr Kung, vi kämpade ett långt krig för bli befria oss från den spanska överhögheten. Vi barn till Bolivar vägrar ta order från någon monarki. Vi är fria, vare sig ni vill eller inte.". Chávez undrade också om kungen var inblandad i statskuppen 2002. USA och Spanien var de länder som öppet stödde kuppjuntan. Relationerna mellan länderna väntas dock inte förändras nämnvärt. Båda har för mycket att förlora på det.
I Venezuela har oppositionen av ren reflex gått till "försvar" för den spanska kungen. Och Chávez-anhängarna hyllar stolt sin president och retar oppositionen för deras brist på respekt för sitt eget land.
