Chávez - styrka eller svaghet?

Efter en diskussion i kommentarerna om personen Hugo Chávez roll i revolutionen skulle jag vilja återpublicera en del av Erik Anderssons suveräna sammanfattning av läget i Venezuela.

Chávez - styrka eller svaghet?

Utvecklingen i Venezuela, med drag av såväl gräsrotsdeltagande som stark centralmakt, utgör en sammansatt helhet. Snarare än att vara ett resultat av motstridiga tendenser framdrivna av antagonistiska krafter, är detta en följd av medvetna beslut. Den bolivarianska rörelsen har den blandning mellan en ledarposition för Hugo Chávez som "El comandante" och aktiv folkrörelse som man har, inte som en summa av en dragkamp, utan som en strategi. Denna strategi baserar sig på en syn på Chávez som en sammanhållande kraft, ett gemensamt språkrör, och kanske framförallt som en organisatör. I Venezuela finns ett myller av vänstergrupper som samarbetar i gemensamma fronter och startar olika initiativ, men deras mobiliseringskraft står sig slätt mot densamma hos en man: Hugo Chávez.

När Chávez med bestämd min säger att "nu ska vi utrota analfabetismen", "nu ska vi få folk till valurnorna", "nu ska vi diskutera socialism", då sluter bokstavligt talat miljoner upp. Att den förmågan hos Hugo Chávez är en tillgång för en progressiv regering torde stå klart, och det är den bolivarianska rörelsens ledarskap väl medvetna om. Därför använder man Chávez som en katalysator, samtidigt som han uppenbart har en förmåga att lyfta upp frågor som ligger och pyr i folkdjupet - som när han på valnatten förklarade krig mot den korruption som svårt plågar Venezuela.

Samtidigt medför den ständiga fokusen på "El comandante" stora risker - att så starkt betona en enskild persons vikt, riskerar att hämma folks förmåga till självständig handling i ett läge när just det blir viktigare för varje dag som går. Som bekant kan arbetarklassens befrielse bara vara dess eget verk, och detsamma gäller givetvis alla Venezuelas gatuförsäljare och bönder som utgör grundstommen i den bolivarianska rörelsen. Till skillnad från övergången från feodalism till kapitalism - som i hög grad var en flera hundra år lång "rent ekonomisk" omvandlingsprocess, måste övergången från kapitalism till socialism nödvändigtvis vara ett medvetet verk.

En central del i en lärandeprocess är praktik, och människor växer med ansvar. Därför måste budskapet från den bolivarianska rörelsens ledning vara glasklart till folket: "det är ni som ska göra´t!". Att samtidigt använda Chávez som en katalysator för masskampen och få aktiviteten från basen att fungera mer självgående är den bolivarianska rörelsens stora utmaning.

Inte mycket att tillägga här. Utan ett starkt ledarskap hade revolutionen aldrig överlevt de våldsamma attacker som riktats emot den. Men revolutionen är naturligtvis sårbar när en enda person spelar en så viktig roll. Det finns dock inga genvägar för att "lösa" detta "problem". Bara ett medvetet, organiserat och enat folk kan säkra en positiv utveckling för Venezuela på lång sikt. I detta sken ska lanseringen av det "enade socialistpartiet" ses.