För idag 5 år sedan störtades Hugo Chávez i en blodig militärkupp. Jublade högst gjorde den anti-demokratiska, imperialistiska och klassföraktande bombhöger som ofta kallar sig "liberaler". Dagen till ära publicerar Dagens Chávez en av dessa "liberalers" hyllning till den så synes lyckade statskuppen. När Per T. Ohlssons skrev sin artikel hade kuppjuntan stängt ner de sista oberoende radio-och TV-kanalerna. Häxjakten på vänsteraktivister pågick forfarande. Alla demokratiska institutioner hade upplösts. Per T. Ohlsson trodde det var klappat och klart.
Per T. Ohlsson, Sydsvenska Dagbladet, den 13 april 2002Andra bloggar om: Venezuela, Chavez, Per T. Ohlsson, Sydsvenskan
Adiós, Hugo Chávez
John Pilger heter en Londonbaserad filmare som med lätt paranoida betraktelser har nått kultstatus hos tokvänstern. På Aftonbladets kultursida skrev han häromveckan om Hugo Chávez, president i Venezuela. Pilger berättade om en folkkär demokrat och reformator som - naturligtvis - var föremål för USA:s onda anslag.
Men hotet mot Chávez kom inifrån. Eller snarare: underifrån. Protesterna mot hans vanstyre växte. Näringsliv och fackföreningar, konservativa och radikala - alla hade fått nog. Generalstrejk proklamerades. Medlemmar av Chávez "bolivariska cirklar", hyllade av Pilger, svarade med våldsamma motangrepp.
Kulmen nåddes i torsdags, då över 150 000 människor tågade mot presidentpalatset Miraflores i huvudstaden Caracas. Chávez vaktstyrka öppnade eld. Minst tio personer dödades. Strax efteråt tvingades Chávez avsäga sig presidentämbetet. En civil övergångsregering har tillsatts under Pedro Carmona Estangas.
Hugo Chávez tycks ha levt i föreställningen att hans bakgrund som officer garanterade krigsmaktens lojalitet, men till sist vände sig även militären emot honom. Det avgjorde hans öde.
Chávez, som 1992 gjorde ett misslyckat kuppförsök, bars i valet 1998 fram till makten på en våg av missnöje. Han lovade att bekämpa korruption och fattigdom och värna de medborgerliga fri- och rättigheterna. Sedan gjorde han tvärtom. Under kuppartade former skrevs konstitutionen om. Regimkritiska tidningar attackerades. Chávez val av utländska vänner - Fidel Castro, Saddam Hussein och Colombias Farcgerilla - ökade knappast respekten för hans regim. Det blev valutakris. Och misären fördjupades: trots att Venezuela är världens fjärde största oljeexportör lever 85 procent av invånarna i fattigdom.
Hugo Rafael Chávez Frias var en olycka för Venezuela. Men hans fall innebär inga garantier för framtiden. Ekonomin är försvagad. Partiväsendet ligger i spillror. De sociala orättvisorna är skriande. Latinamerikanska militärer är sällan goda demokrater. Och beväpnade Chávezanhängare rör sig fortfarande i landet.
Den nya regeringen måste så snabbt som möjligt genomföra val och ta initiativ till politiska, sociala och ekonomiska reformer. Det kräver tålamod av ett hårt prövat folk - och stöd från omvärlden.
Det blev ingen ny Castro i Latinamerika. Massorna - inte USA:s marinkår - satte stopp för det. Nu väntar vi bara på John Pilgers analys.
5 kommentarer:
5 år efter segern över kontrarevolutionen kan vi glädjande se tillbaka på sociala framsteg och ytterliggare tillbakaslaganden av reaktionärernas sabotage i Venezuela. Per T. Olsson borde vara föremål för en rättsgranskning och borde sitta i fängelse vid detta lag. Att han tjänar pengar på att skriva och sprida rena lögner är helt klart långt utanför demokratins råmärken. Iof är det mesta liberalt utanför den demokratiska sfären så det är kanske i sin ordning ändå.
"alla hade fått nog" av Chávez skrev Per T. Ohlsson. Vilket väl helt är i sin ordning. Fattiga människor existerar väl inte i hans värd. Eller dom verkar iallafall sakna människovärde.
Det är sjukt många fel i den där artikeln. Det är så vinklat att man nästan blir lite illamående.
"Det är sjukt många fel i den där artikeln.".
Det vore då kanske på sin plats att förtydliga detta påstående med några passande exempel.
Förresten, idag rapporteras det i SR att Hugo ska köra kritiska utlänningar på porten. Men dessa är kanske bara illa förklädda USA-lakejer eller ent av pseudoliberaler?
Var äär allt liberalt jublande som påstås ha skett? Per T Ohlssons artikel är ju inte direkt jublande, och detta är det ENDA exempel som NÅNSIN tas upp på hur "liberaler stödde kuppen", som vi ju påstå har gort.
Om liberaler nu stödde kuppen, var finns alla ledare som jublar?
Skriv en kommentar